Två Hudsons. Närmast är en Super 6, eller "Hudson-limpan", som svenskarna kallar den.
Visste du att det finns en separat bilklubb för amerikanska efterkrigsmärken som förlorade kampen mot Big 3 - GM, Ford och Chrysler?
The Eight Amcars Club (EAC) syftar till att rädda så många av dessa märken som möjligt. Det finns Packard, Kaiser, Studebaker, DeSoto, Henry J, Willys, Hudson och Nash. Under hela femtiotalet blomstrade den amerikanska bilmarknaden. Även om folk köpte bilar som aldrig förr var det en stor kamp om kunderna. För att fånga kunderna var man tvungen att varje år komma med en ny modell som skulle överträffa både den tidigare modellen och konkurrenterna. Längre, bredare, starkare motor, mer utrustning, mer krom och så vidare - till lägsta möjliga pris. Konkurrensen gjorde det svårt för alla tillverkare att hänga med. Paradoxen var att det inte var dem beste bilarna som vann. Det var de som hade mest kapital bakom sig.
Familjefoto.Jag har ett gammalt fotoalbum där kända och kära familjemedlemmar står framför en bil. En bil jag har sett på flera bilder. Den tillhörde en av min mammas farbröder. Vad jag har lyckats ta reda på så måste det vara en 4-dörrars Kaiser, kanske en 1951 års modell. Bilden är tagen på Nes på Romerike. Det rullade i samma område som EAC är baserat i.
Amcar-folket pratar lätt om sina rötter när de försvarar sin hobby. Kaiser'n i mitt familjealbum vittnar om det. Men i jakten på en amcar är det lätt att göra ett misstag om vilka modeller de representerar real rötterna. Jag är själv född på 50-talet och minns väl vilka bilar som rullade på vägarna då. Jag kan säga att det var väldigt få Cadillacs och Lincolns med ett kontinentalt kit i ryggen. EAC-medlemmarnas bilar representerar norska rötter i långt större utsträckning än vad man ser från nyimporterade Amcar-bilar. Studebaker, till exempel, var enormt populär i Norge.
Orestaurerad Kaiser.Jag vet inte hur utbredd Kaiser egentligen var i Norge. Jag tog en tur till EAC för att se en med egna ögon. De hade en tvåfärgad Kaiser Manhattan i utställningen och en orestaurerad 4-dörrars Kaiser utanför. Kaiser Manhattan måste ha varit ett riktigt dollargrin när det rullade runt på Romerikes landsvägar. Men när jag tittar närmare så är den helt enkelt utrustad och enligt specifikationerna har den en – för tillfället – relativt vanlig sidoventilerad sexa. Det var en amerikan för norska förhållanden. Nästan som en Tesla.
Henry J var Kaisers kompakta varumärke.Många tror att det är den mindre Tesla 3 som passar bäst för Norge. Kaiser-gruppen hade också en mindre bil, kallad Henry J efter en av grundarna. Du hittar Henry J på EAC, - en utställd, medan en annan är under restaurering. Jag tycker att de ser lysande ut med tanke på att de tillverkades under första hälften av 50-talet. De hade 4-cylindriga motorer och karosser med bra användning av det inre utrymmet. Men Henry J var nog minst 25 år före sin tid. Trenden bortom 50-talet var inte nykterhet, - det var det maximalitet. Jag tror att de som inte hade råd med en ny fullsizer, hellre köpte en begagnad, snarare än en ny Henry J.
Det som förvånade mig mest var att veta att Henry J rullade på norska vägar. Den utställda modellen hade norsk historia.
Vi pratar om "rötter" här.
Enkel, men mycket trevlig inredning i Henry J.Innan det är dags. Henry J hade verkligen kunnat bli en hit i Norge om inte produktionen hade stoppats.Packard Wagon.I verkstaden står denna pompösa DeSoto. DeSotos är stora, vackra bilar.Nash 600. 1949 modell långt före sin tid med sin strömlinjeformade pontonkropp. Den är också lång.Denna Henry J är under restaurering. Jag gillar den färgmatchade klädseln på toppen av instrumentbrädan.
