Det började med en kaffeprat på kontoret, en sommardag (vinterdag faktiskt) efter att jag kom tillbaka ner till Rio efter ett litet sommarlov (vinterlov faktiskt) i augusti. Fortfarande förvirrad? Bra…
Årstiderna är, som ni kanske förstår, tvärtom här nere, så det är väldigt lätt att bli förvirrad när vi pratar om vad vi ska göra under en given semesterperiod, när man ska växla mellan vem man pratar med , Rio-kollegor eller familjen hemma. I alla fall, eftersom temperaturen eller att titta ut genom fönstret inte hjälper, som det gör hemma, måste man faktiskt kolla i kalendern.
Jo, vi fick snabbt reda på att ett bilmöte som inte är alltför långt borta, och som också äger rum på en helg - det måste vi kunna hitta. Som sagt, så gjort. Trevliga kollegor, liksom tidigare nämnda kollega Arcindo, hintade om ett bilmöte redan helgen därpå, och bara en kort bilfärd bort. Jag fick därför en inbjudan via Instagram till ett möte som heter "Serra Bugs", vilket var det åttonde i raden av årsmöten för denna lilla klubb i Itaipava utanför Petropolis.
Jag och min kollega Einar kom överens om att boka hotell och åka på en resa. Problemet var att jag fortfarande inte hade fått brasiliansk körkort, så då fick vi antingen hyra en bil med chaufför, eller ta en buss. Det sistnämnda var inte särskilt lockande, men efter att ha slentrianmässigt nämnt den kommande utflykten under ännu en fika med min chef Andre Pires, ställde han upp som chaufför och reseledare då hans fru hade åkt iväg just i helgen, och att han också kunde säga att han gillade både bilar och öl. JA! Därmed låg planen i rutan. En härlig liten Fiat anlitades för resan, och 3 vuxna i denna lilla krutlåda borde bli en rolig upplevelse på vår utflykt.
Vad jag INTE var medveten om var att det bodde en liten "Ayrton Senna" (en lokal och lite känd bilman) i min chef! Och resan från Rio de Janeiro stad, via Petropolis, blev därför en upplevelse med händerna knäppta i takremmen, på en tvåfilig väg uppför bergssidan med slalommanövrering mellan bilar och skriande däck, dessutom har magmusklerna rejält blev av med skrattbollar allteftersom resan fortskred. Vi kom i alla fall fram säkert efter ca. 1,5 timme till den lilla staden Itaipava. Vi hittade det otroligt mysiga hotellet vi hade bokat, som faktiskt kändes mer som att besöka en vän i hans lyxiga hem...
Efter en snabb uppackning begav vi oss ner till parken i Itavpava, där mötet var. Och VILKEN hit! En gigantisk park med vackra bilar överallt (97% VW), med ölstånd överallt, samt "churrasquieira" (grill/grill) i alla former och storlekar. Det var också ordnat att det var gratis inträde, men alla som lämnade in 5 kg mat (mjöl/ris etc) var med i utlottningen av en VW Brasillia. Detta för att ge något tillbaka till alla fattiga i närområdet, då fattigdomen är ENORM i Brasilien i allmänhet. En fantastiskt bra idé av klubben!
Bilen (VW Brasillia) är väldigt lik en VW 412 sett från norska ögon, men något kortare. Denna placerades ganska iögonfallande ca. 20 meter upp i luften, på en mobil krankrok, bredvid den stora LIVE-scenen. Ja, självklart var det livemusik hela dagen med olika band...
Efter mer än 3000 (!) bilar, några grillspett och kanske ett par glas öl senare stötte vi förstås på en kollega från offshore (vad är oddsen?) som visade sig både bo där, äga en VW (den mycket korta) och som kände rätt personer på mötet. För det fanns förstås en SP2 på displayen, så jag var tvungen att ta ett snack med den här mannen. Efter att jag fördes till Mr Galpao och började prata om bilar, säger han; "Alla dessa 5 bilar här är mina", och pekade på raden av olika bilar (inte bara VW). "Det är rätt!", svarade jag kort. "Inte illa att ha 5 identiska bilar på samma möte". Min haka föll ganska långt mot mitt bröst när han svarade med "Ja, 5 kan tyckas vara mycket, men jag har totalt 150 bilar..." (av alla dagar; vad är det för typ av kille?)
Naturligtvis var jag tvungen att ta reda på mer om detta och återvände snabbt till min lokala kollega för att få veta mer om denna figur och hans påstående. Ja, det kunde bekräftas att denne man hade ca. 150 bilar och hade ärvt alla av sin far som var en mycket stor bilsamlare i Itaipava, och som var välkänd i veteranmiljön som en passionerad bilsamlare och restauratör av gamla fordon. WOW! Vi MÅSTE kunna kolla upp detta, eller hur? Vad krävs för att få en titt på dessa bilar?
Ja, hans mekaniker stod där borta och pratade villigt om alla dessa avskalade bilar som de hade full uppgift att hålla igång, eftersom nästan alla var i mycket gott skick eller återställda till originalskick. Han kunde givetvis visa oss bilarna om det var OK för ägaren? Ja!!
Det överenskoms sedan att träffas på angiven adress följande dag kl 08:00 (!) Jag kunde inte låta bli att tacka ja till den här inbjudan, även om något i bakhuvudet protesterade vilt på den tiden, eftersom många års erfarenhet säger mig att det här kan vara VÄLDIGT tidigt efter en lång kväll med bilar, mat , öl och musik (och så klart gott sällskap).
Självklart hade du helt rätt i bakhuvudet, för tillbaka på hotellet var det en biljardturnering med de andra gästerna sent in på natten. Nästa morgon vaknade jag av att min chef stod mitt i mitt rum och ropade på mitt namn, och tänkte att jag måste komma på fötter om avtalet inte skulle brytas.
Jag lyckades släpa mig ur sängen och kunde konstatera att jag sover väldigt tungt med en kombination av mycket dryck, och båda hörapparaterna på laddning... Han tyckte det värsta eftersom jag inte hade svarat på alla hans telefoner samtal, och inte minst dunkandet på min dörr som resten av hotellet hörde... men inte jag... Efter en snabb frukost satte vi oss i bilen, bara en timme efter överenskommen närvaro, men som tur var min kollega och mekanikern hade hållit ut och väntat på dessa märkliga norrmän.
Den gigantiska porten öppnades, och -WOW- vilken syn som mötte oss! Den ena polerade bilen efter den andra stod uppradade i ett stort garage, sorterat efter biltyp, årsmodell, färg, storlek, ja, you name it! Jävla platt så rått! Jag tycker att bilderna lyckas förmedla det mesta, men måste ändå säga att alla borde ha upplevt detta, eftersom kvaliteten och presentationen på varje enskilt fordon var magisk. Det var förstås inte bara VW utan de var ganska överrepresenterade.
Det fanns också en egen avdelning med både MC och mopeder. Faktum är att han också hade alla Honda CB Super Bike-storlekar från 70-talet också. Och en separat avdelning med alla Yamaha DT 125cc-modeller, varje år från 1980 till 1990. Dessutom hade han några 275cc motocrossers, av märket Agral SXT 275, men detta är bortom författarens vetskap utan att googla...
Dessutom fanns det en lång rad andra motorcyklar, och även vanliga trehjulingar av okända fabrikat, men ett rikt och roligt utbud som var en fröjd för ögat.
Eget sortiment av både Chervrolets (Opala), några utvalda Mopar, Ford, diverse japanska, franska och inte minst en härlig liten gul Fiat Sport Coupe 850. Dessutom en imponerande samling av alla möjliga rariteter genom -70- och -80-talen med allt från MC-hjälmar till telefoner (även en norsk 1967-modell) och kylskåp och modellbilar.
Jag låter bilderna tala för sig själva, och hoppas att det blir så mycket utrymme som möjligt i den här artikeln, för jag skickade en massa bilder!
Se även
puma
Från sin bas i Rio de Janeiro skildrar Curt Fauskanger bilentusiasm och det brasilianska bilmärket Puma. Puma GT är en bil som gör att du vill äga den vid första anblicken. Se mer
Serra Bugs Air Cooled på Facebook
